fredag 22 januari 2010

No distance left to run - En film om Blur

Oh my baby, oh my baby, oh why, oh my.
Orden går runt i mitt huvud just nu. Kom precis hem ifrån bion. Herregud, vilken film! Jag satt där, fastnaglad i den mjuka fotöljen i biosalongen och rörde inte bort blicken ifrån skärmen för en sekund. Tror nästan det föll en liten tår där i slutet, men det behöver vi inte nämna.
Jag gick också med i en tipsrunda(som gick runt i den inte så enorma salongen på Biorio) om Blur, där man visst kunde vinna dvdn. Det var riktigt nördiga frågor, och jag kunde visst alla. För jag vann. Ja, jag vann.
När eftertexterna gick igång på skärmen så kom en kille och ropade ut i mikrofonen att "Kajsa Lundquist kan komma fram här och hämta sitt pris". Oh dear. Där gick jag fram med mina Levi's och kängor, kopierat från Blurs photoshoot från den klassiska "British image 1" texten skrivet på väggen bakom medlemmarna, och skrev ned min address och fick även Alex James bok Bit of a Blur i svensk version. Jahapp. Trevligt.
Jag vet inte vad jag ska skriva om filmen riktigt, mitt huvud är ganska dåsigt just nu. Men den var fantastiskt fin, men samtidigt ganska deprimerande, men samtidigt ganska glad.
Man tänker efter man har sett den, och det är bra. Det är det jag vill ha utav en film, att gå hem och tänka på de olika kommentarerna de sagt, antalet cigaretter de rökt...
Oh my baby, oh my baaabyyy, oh whyyy, oh myyyy...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar