Att se Mika var underbart. Trots att jag behövde genomlida några timmar av bla. Alcazar och annat random. Uugggh... De minnerna kommer inte stanna i mig länge, förhoppningsvis. MEN, däremot, att se Mika. Herre gud. Lycka x 2000. Inte nog med att han stirrade på mig som att jag var en galning när jag sjöng med i texterna, including Blame it on the girls some inte ens har släppts än.
Sedan fick jag var den sista som vinkade av honom från utsidan av hans bil. HAHA, ni skulle ha sett mina galna vinkningar och smil. Han skrattade dock till och vinkade tillbaka. Ett moment av happiness.
Hur "omg, i'm so indiepeople" jag än kommer bli, så kommer Mika alltid finnas i mitt hjärta. Alltid.
Det där lät ganska cheesy va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar