Oh, I love you Dave. "And Damon does have a habit of doing that. After every time he makes a record with any of one of his little projects, or big projects, he says, ‘That’s the last one ever!’ And he’s done that on the last two or three Blur albums.I don’t think anyone’s ever said, while sober, that the band is over. "
HAH! Jag är en lite lyckligare människa. Dessutom är det lov, lov, loooov. Vilket betyder att jag kan sitta och lyssna på musik, måla och läsa Harry Potter hur mycket jag vill. I alla fall tills jag får panik igen och känner att jag måste plugga. Uhm.
Vet inte ens vad jag gör längre. Eh, sitter och lyssnar på musik dygnet runt. Just nu Blurs Mile End spelning från '95, I love bootlegs. Nästa vecka ska jag antagligen åka upp till Dalarna eller något. Visst, planera saker utan min vetskap. Jag är inte särskilt pepp på att åka skidor, snarare sitta på någon klippa någonstans och lyssna på musik. Åh, vad det där sista lät härligt. Men nej, skidor ska det vara. Tunga kläder, pjäxor och... eh... skidor. Jag vill till den där klippan... Nu... Tack.
(observera slutet på texten under) Okej. Nu är jag officiellt en sorgsen person, och en arg sådan också... Men nu kan jag inte vara sur på honom, då det är Damons födelsedag, you're one lucky person Damon.
Nu ska jag lyssna på Nick Cave and the Bad Seeds och fortsätta vara sorgsen.
Jag lever! JA! Faktiskt! Det har hänt lite för mycket i mitt liv, jag har liksom inte bara kunnat sitta så här och skriva en text. Vad var det du frågade? Vad som har hänt? Uhm, jo, för att nämna några saker:
1. Jag har fyllt år. 16 år fyllda den 16 mars. Sweet. Jag fick en ny iPod Classic med... Ack, jag gråter nästan av lycka när jag säger detta, 160 GB! Det är så gott som obegränsat med space! Alla de månader jag har behövt sortera ut vissa skivor eftersom de inte har fått plats på min lilla nano... De är som bortblåsta! Jag får till och med plats med hela No Distance Left To Run på den! Och jag har hela 139 GB kvar, MAHAHAHAH! Jag fick också en Graham Coxon tavla, signerad. Tack. TAAAACK.
Eum... Om vi går till 2. Rytmus intagning. Fack. Näe, det gick faktiskt okej, nemas problemas. Förutom att micken inte riktigt var på under första låten och juryn inte nämnde det förrän jag hade spelat upp första låten... Men anyway, helt okej!
3. Jag har dansat på scen med Mika. Ja, verkligen. Igen. Ganska fantastiskt, faktiskt. Dock så ångrar jag lite smått att jag inte var med i publiken. Ta inte detta fel nu! Det var jättekul, fantastiskt, obeskrivligt och allting MEN... Konsert med vänner, svett och ont i halsen är även det ganska obeskrivligt. Jag såg ju konserten ändå, alla sånger förutom Grace Kelly, men... Det hade varit ganska underbart att gå med de personer jag hade tänkt att gå med från början. (känner fortfarande dåligt samvete...) Men ack, Mika kom ihåg mig. Han gick fram till mig och sa simply "I know you! I've seen you before!". Min glädje efter de orden hade sagts var ganska gigantisk.
4. Gorillaz hade sin första övningsspelning igår. Vad fasen. Här är man så gott som inbjuden dit, OCH SÅ BOR MAN I FEL LAND. Damon står knappt en centimeter från publiken, jag vill vara där, nu.
Förlåt mig, jag är en oaktiv tråkig människa. Men jag har faktiskt haft lite att göra, AEUM. Anyway, Södra Latin bild och form-arbetsprovet = KLART! YES! Är nöjd, men ändå inte nöjd. Skulle kunnat vara bättre, men skulle kunnat vara mycket värre. Är bara glad att jag är klart, phew. Tonerna av Pulp har ledsagat mig genom den tidigare veckan, ack så underbart det har varit. Jarvis, tack för att du finns! Btw, så fyller jag faktiskt år imorgon! Ja, 16 hela fina år fyllda! (bara 16? jag måste vara 20 för att komma in på Debaser, HALLÅ?!) Har även nationella prov i Engelska, which is not so nice, but still quite alright. Jarvis Jarvis Jarvis...
Okej. Beslutsångest. Självklart ha Peace & Love nu bokat The Kooks(!!) som allmänt känt ställde in förra året, för en EXKLUSIV spening, alltså den ENDA spelningen i Sverige i sommar. Jag borde vara överlycklig? Ja... och nej. Visst, mitt hjärta skulle dansa av lycka av att dem live, lycka x 1000. MEN, jag tycker att alla deras andra bokningar är ganska... ja, dåliga. Av hela deras utbud så är det egentligen bara Kooks, Little Dragon och Kent som jag skulle vilja se(nej, jag har ingen vilja att se Jay-Z eller Alice in chains för tillfället). Och frågan är då; Är jag villig att köpa en biljett för 1500 kr för att få se de banden? Nej, skulle det vara egentligen. Men det där med "Bandet tar en paus i inspelandet av nya plattan för att komma och besöka oss i Borlänge i sommar" känns så himla speciellt och fint. AAARGGHH, det hade varit så mycket lättare om de inte hade blivit bokade. Hade någon annan artist som jag verkligen gillar haft en spelning hade jag nog övervägt det, men så är inte fallet. Suck...
Det är så härligt att hitta ny musik. Eller, just detta fall är det inte en ny artist, sanningen är att hon har varit around ganska länge. St. Vincent AKA Annie Clark heter hon. Spelar... Ja, typ alla instrument, sjunger väldigt eget och har extremt snyggt hår. Det sista hör inte till saken, ville bara lägga till det. Hennes musik är speciell och... allmänt skum. Om ni klickar här, kommer ni förstå vad jag menar.
Okej. Nu har jag den, i alla fall i min dator. Plastic Beach. Nej, jag har inte gått över till att ladda ned musik, jag ska köpa skivan så fort den kommer ut MEN, det var helt oemotståndligt, när den nu fanns där. Hur jag ska beskriva skivan med ett ord? Elektronisk. Visst, jag hade förväntat mig ett aning mer elektroniskt sound, men jag blev förvånad över hur mycket synt det faktiskt var. Detta märks dock inte i inledningen, som simpelt heter Orchestral Intro. Stråkar, underbart. Men vackrast är nog On Melancholy Hill, en sång utan något samarbete från någon annan artist bara Damo... Förlåt, 2-D och hans synt. En annan höjdpunkt är Some kind of nature, med ingen annan än Lou Reed himself. Så köp den, do it. Lyssna i alla fall på den, ni mår bra av det. Trust me.
My god. Gorillaz, jag älskar er. Har jag sagt det tidgare? Ja, förmodligen. Deras nya hemsida(som jag nördade igår...) är HELT JÄFFLA GENIALISK. Det är som ett spel förstår ni, eller, det ÄR ett spel. Olika uppdrag att fullfölja, etc. Men bäst av allt är fiskmåsen. Fiskmåsen med Damons röst. Hur episkt kan det bli?! Just nu väntar jag på att Radio 1 ska spela upp Superfast jellyfish, som är en ny låt från Plastic Beach. Runt klockan åtta, svensk tid, ska det antagligen hända. Jag vill ha Plastic Beach mer än någonsin nu. Gosh.
Idag har jag kollat på min älskade Blur-dvd två gånger. Underbart, jag är kär. På nytt. I övrigt börjar min sjukdom sakta lämna min kropp, yes. Jag har till och med städat mitt rum, TILL OCH MED! Med tonerna till Suede kände jag helt plösligt en styrka, att JA, städa rummet är helt okej! The Drowners har rört mig särskilt. Så fin, Bretts röst är som helande salva. O ja. Graham ritad igår:
Fack it. Sjuk OCH utan blur-dvd. Importen har antagligen inte kommit in till Sverige. Vad i hela...? Låg i halv-koma till klockan två, då jag äntligen hörde ljudet av någon som öppnade brevlådan. Sakta steg jag upp ur min dvala och såg... Ingenting. Reklam från Ica, that's it. Så jag gick tillbaka till sängen och fortsatte läsa Människohamn. Fin bok det där, underbar till och med. Nu funderar jag vad jag ska göra i min dvala, kanske kolla på Starshaped dvdn?
Nähe, ingen dvd. Får väl testa mitt tålamod liiite till då. (VARFÖRHARJAGINTEFÅTTDEN?) Idag knarkade jag Suede, så fint, så fint. Kan inte sluta lyssna på debutskivan... Måste nog gå vidare och lyssna på allt annat också! (eller fortsätta som jag gör nu...)
Matte är olidligt hemskt. VARFÖR? Jag vill inte veta vad X är för något, kommer aldrig vilja veta. Blanda inte in bokstäver i matten, tack. Jag vet inte om jag ska längta tills onsdag eller inte.
Bra: Får min fin-fina Blur DVD som jag vann, Woo-hoo! Något program på BBC knowledge om brittisk indie-musik, och hur den har utvecklats.
Dåligt: Matte, matte, MATTEPROV.
Ack, vet inte om jag vill stanna tiden eller snabba på den? Har i alla fall valt gymnasium nu, Södra Latin it is. Försöka duger.
Mtv2, jag älskar er. Just nu sitter jag och kollar på Top 40 med Blur(menas ALLT som haft med Blur att göra, Gorillaz, Graham Coxon, Fat Les...) och jag älskar älskar ÄLSKAR det. Mitt hjärta slår glatt. Phil Daniels räknar ned också, vilket betyder ännu mer epicness.
Första nationella provet: Check. Andra nationella provet: Imorgon.
Första provet gick alright, blev lite nervös i början och klantade kanske till det lite. Men ingen större skada skedd, det gick BRA! Fantastiskt Kajsa, applåder! Därför har jag firat med att ha laddat ned en bootleg från Blurs konsert i Hultsfred 1994! Detta fina år då jag föddes, och Blur var på sin topp. Det var just denna konsert som Alex James beskriver som den konserten då allt började, hela britpopgrejen blir mainstream. Jag var åtminstone född när konserten ägde rum.
Top 50 greatest britpop anthems på Mtv2. YES! Många favoriter har redan passerat i form av Blur, Pulp och Stone Roses, och det är ändå 40 låtar kvar. Jeeez. Jag håller samtidigt på att måla på en av bilderna till intagningen till Södra Latin, no pressure. Men just nu känner jag mig ganska självsäker på att det KAN faktiskt gå bra, jag MÅSTE inte faila! Kanske de tycker att jag är fantastisk? "En ny konstnär är född!" kanske de kommer utbrista när de öppnar mappen med mina bilder, eller vad bilderna nu kommer ligga i. Nationella prov på tisdag btw, svenska. Lagom creepy. Tiden passerar bort och jag kommer aldrig få den tillbaka. Att tiden inte kommer tillbaka är det farligaste, men ändå självklaraste. Lev i nuet, lev i nuet. Suede på tv nu, nuet är underbart ibland. Om du inte har den här skivan, köp den NU.
Oh yeah, Gorillaz, I do love you. Hur kunde jag tvivla på dem i en period? GENIALISKA är vad de är! Nu sitter jag och räknar ned dagarna till Plastic Beach, borde vara ungefär 24 dagar kvar? Förmodligen helt fel. Nya trailern som postades igår, I think:
Jag känner mig nollställd. Vad ska jag göra? Så mycket som jag inte gör. Så mycket som jag faktiskt gör. Fack, finns det inget mellanting? Musiken älskar jag mer än någonsin just nu, den är alltid där. Även när det känns som att min värld ska fullkomligt bryta samman, dö, brinna upp, knögglas ihop som ett underkänt matteprov i händerna på en elev, så finns den alltid där. All denna kärlek, för det är det. Kärlek. Pure and simple feeling called love. Okej, när jag läser igenom den här texten så ser den extremt sentimental ut, men äsch, det får den vara.
Ack, sitter och lyssnar på Elastica och känner att jag är ganska fast i 90-talet. Känner mig kanske lite mindre pressad, men det är säkert bara tillfälligt. Peppar mig själv, låter kreativiteten flöda.
Oh my baby, oh my baby, oh why, oh my. Orden går runt i mitt huvud just nu. Kom precis hem ifrån bion. Herregud, vilken film! Jag satt där, fastnaglad i den mjuka fotöljen i biosalongen och rörde inte bort blicken ifrån skärmen för en sekund. Tror nästan det föll en liten tår där i slutet, men det behöver vi inte nämna. Jag gick också med i en tipsrunda(som gick runt i den inte så enorma salongen på Biorio) om Blur, där man visst kunde vinna dvdn. Det var riktigt nördiga frågor, och jag kunde visst alla. För jag vann. Ja, jag vann. När eftertexterna gick igång på skärmen så kom en kille och ropade ut i mikrofonen att "Kajsa Lundquist kan komma fram här och hämta sitt pris". Oh dear. Där gick jag fram med mina Levi's och kängor, kopierat från Blurs photoshoot från den klassiska "British image 1" texten skrivet på väggen bakom medlemmarna, och skrev ned min address och fick även Alex James bok Bit of a Blur i svensk version. Jahapp. Trevligt. Jag vet inte vad jag ska skriva om filmen riktigt, mitt huvud är ganska dåsigt just nu. Men den var fantastiskt fin, men samtidigt ganska deprimerande, men samtidigt ganska glad. Man tänker efter man har sett den, och det är bra. Det är det jag vill ha utav en film, att gå hem och tänka på de olika kommentarerna de sagt, antalet cigaretter de rökt... Oh my baby, oh my baaabyyy, oh whyyy, oh myyyy...
Det är officielt! Plastic Beach, Gorillaz nästa album kommer att släppas 8 mars! Yes yes yes! Tracklisting: 'Orchestral Intro' 'Welcome To The World Of The Plastic Beach' (feat. Snoop Dogg) 'White Flag (feat. Kano & Bashy) 'Rhinestone Eyes' 'Stylo' (feat. Bobby Womack and Mos Def) 'Superfast Jellyfish' (feat. Gruff Rhys and De La Soul) 'Empire Ants' (feat. Little Dragon) 'Glitter Freeze' (feat. Mark E Smith) 'Some Kind Of Nature' (feat. Lou Reed) 'On Melancholy Hill' 'Broken' 'Sweepstakes' (feat. Mos Def & Hypnotic Brass Ensemble) 'Plastic Beach' (feat. Mick Jones & Paul Simonon) 'To Binge' (feat. Little Dragon) 'Cloud Of Unknowing' (feat. Bobby Womack) 'Pirate Jet'
Gorillaz uppkommande singel Stylo har läckt ut. Ja, jag vet, jag borde ha väntat med att lyssna, men min tålmodighet svek mig. I alla fall, Gorillaz har tagit en elektronisk vändning. Det låter fortfarande som dem, men med lite mer synt, lite mer 70-tals disco och lite mer av allt. Damon Alba... Förlåt, 2-Ds röst är lika drömmande som alltid, särskilt i början. Beaten får mig att tänka på tetris, men på ett bra sätt. I like it, a lot. Trailer till nya skivan, som nyligen postades, btw:
Okej. Känner mig fail igen = Avreagerar mig på detta klotterplank. För det första har den här dagen varit allmänt nej. Allt har gått sämst. Förutom bilden, den gick ganska okej, men den kommer jag väl antagligen att sabba nästa gång. Jag känner så mycket press så att jag bryter ihop så fort någon bara nämner "den är inte så bra" till någon liten mening i någon uppgift. Jag är trött på att vara jag. Jag är trött på att vara så jäffla tyst hela tiden. Jag är trött på allting. Press press press.
Jag är i London nu. I en bio-salong. Säger vi. Alright? Jag sitter INTE hemma och skriver om bläckfiskens näringsväv. Världspremiärens röda matta till No distance left to run skedde just för någon timme sedan, med hela bandet där. På riktigt. Behövde bara skriva det, avundsjukan på alla som nu sitter där och stirrar på den stora skärmen MED bandet i salongen är obeskrivlig. Ouch. Bild tagen för några timmar sedan, gosh...
Ack, det är inte lätt att gå i nian just nu. Tre dagar i skolan, och det känns som att det där "så extremt härliga jullovet" inte har existerat. Jag fylls av krav, krav, krav. Gör så! Det blir bättre då! Gör si! Så blir allt bra. Nej. Just nu blir det inte bra. Stressen är som ett moln, ja, det är en bra beskrivning! Ett moln av stress, press och lite, tack gode någon, musik. Nationella proven närmar sig som en våg. En våg som bara vill äta upp allt. Allt i detta fall är jag. Failar jag, kommer jag antagligen bara lyssna på Radiohead de närmaste månaderna. Lyckas jag, kommer jag antagligen springa runt överallt lyssnandes till Vampire Weekend. Kajsa, detta klarar du! Och DU, detta klarar du också! Vi dör ju trots allt inte om vi kanske får ett fel här och där, tvärtom, så lär vi oss något av det. Typ.
Ingen aning vad jag ska skriva, säga, göra. Sitter som en Zombie och lyssnar på Blur/Gorillaz/Graham Coxon/The Good, the Bad and the Queen/Me me me(=Alex James sidoprojekt som släppte typ... 3 låtar). Skola idag, inget särskilt. Tröttare än vanligt. Snart kommer allt gå i cirklar igen. Vakna, åka till skolan, vara i skolan, halvsova genom mesta av dagen, åka hem, lyssna på musik, äta, sova, etc. Vad som håller mitt humör uppe? Att jag ska se No Distance Left To Run på bio den 22 januari.
I min nuvarande galna 90-tals britpop obsession så lyssnar jag mest på, som ni vet, på Blur. Men alla andra band då? Suede? Pulp? Elastica? Oasis? (sistnämnda är väl inte mina favoriter precis, men alright). Mest (utanför Blur) så lyssnar jag på Pulp. Pulp, med frontmannen Jarvis Cocker som jag måste erkänna att jag är lite lite svag för. Debut albumet är ett, nästan, måste om man gillar britpop. Om ni fortfarande tvekar:
